Restauranglokalen är som hämtad ur en fransk film-noir med kaklade väggar och schackrutigt golv. På väggarna hänger gamla skolplanscher men i stället för blomstermotiv är dessa prydda med råvaror och köttmotiv. Bastard har tagit konceptet ”head to tail” till Malmö, vilket betyder att de använder sig av hela djuret i matlagningen, på grund av det ändras deras meny ständigt beroende på vad för råvaror de har just den dagen. Fräscht!

Jag och Helena började kvällen med vars ett glas skumpa. Dumma Mary, som tyckte att servitören var sååå söt, skulle försöka att skoja till det hela och sa till honom att ”Ett glas cava blir ju jättebra eftersom vi ska åka till Rom om två veckor, så att vi kommer i stämning”. Servitören påpekade försynt att det heter Prosecco i Italien och Cava i Spanien (åh, som om jag inte visste det!). Nåja, vår servitör var mycket kunnig och charmig, förutom söt,  så det gjorde inte så mycket att jag gjort bort mig. Jag gillar när servisen sätter sig ner brevid en och förklarar och går igenom menyn och svarar på alla dumma frågor jag kan tänkas ha.

Jag började med en sallad på Oxhjärta ”tagliata” med pinjenötter & treviso Lardo di Collonnata.

Oxhjärta

Tagliata betyder att köttet är tunt tunt skivat. Anrättningen påminde både till smak och utseende om carpaccio. Det var i vilket fall som helst fantastiskt gott. Jag brukar inte gilla ”rosésallad” eftersom den är ganska så besk i smaken men det blev väldigt gott tillsammans med ruccola, kött och ost. Köttet smälte i munnen, mums!

Grissida

Nästa rätt blev Grissida med kikärtspuré, fänkål och charkuterivinaigrett.
Shit Laila! Full pott här, enkla och fina smaker som komponerade varandra som Malmö symfoniorketer. Köttet var mört och otroligt smakrikt för att vara gris. Det berodde nog på att mycket av fettet var kvar på köttet, men det var bara att skära bort. Fänkålen och vinaigretten var fantastisk gott ihop. Fänkål tillsammans med kikärtspuré var också en succé.

När maten sjunkit undan något bestämde jag och Helena oss för att dela på en ostbricka och en chokladbudino med olivolja och havssalt. 

Ostbricka

Till ostbrickan drack vi vars ett glas Hutchenson portvin från 2003. Gryéren var supergod, kittosten smakade nästan lite saltad keso och var inte mer än ok, mögelosten smakade inte något speciellt ensam men var jättefin tillsammans med portvinet. Chokladbudinon var maffig, den hade varit alldeles förstor för att äta ensam. Fin chokladsmak, olivolja och havssalt är en oslagbar kombo till choklad. Gott!!

Chokladbudino

En kväll på Bastard är en kväll i välbefinnande, ja, förutom att det kanske gör lite ont i magen efter allt gott man tryckt i sig. Till Bastard kan man komma för att ta en öl efter jobbet och äta en ”Bastardplanka med charkuterier”, man kan äta en têtê-á-têtê med ens partner eller bara dra dit med kompisgänget för en helkväll.
Jag tror att Bastard ligger bland de topp tre bästa restaurangerna i Malmö.

Betyg:
Oxhjärta ”tagliata” med pinjenötter & treviso Lardo di Collonnata: 5
Grissida med kikärtspuré, fänkål och charkuterivinaigrett: 5
Ostar: 4
Dessert: 4
Dryck: 4
Inramning: 5
Helhetsintryck: 5

Atmosfär

Atmosfär har trevliga storlekar på maten och för en velpelle som jag känns det underbart att kunna välja två till tre rätter utan att bli proppmätt. Jag har ätit två gånger tidigare på Atmosfär och brukar alltid bli mycket nöjd med maten. Till första rätt denna gång kände jag mig lite djärv så jag valde Långhultsägg med kungsfisk, rökt chili och jordärtskocka. Rätten såg riktigt god ut när den kom in men jag blev lite förvånad över hur mycket jorsätskocksskum/soppa som var i rätten och ställde mig lite frågande till hur slabbigt det skulle bli med det pocherade ägget och hur skulle jag få i mig det med gaffeln?
Som jag trodde blev det mycket svårt att få i sig något av skummet och äggulan med hjälp av gaffeln. Smakerna var mycket mjälla och jag tänkte att det var något som fattades. Efter ett tag kom jag på att rätten fattades den torkade chilin, men det var för sent att skicka ut rätten eftersom jag nästan ätit upp allt. Lite trist för jag tror att chilin hade varit pricken över i eftersom varken ägg, fisken eller kronärtskocka smakar speciellt mycket.

Långhultsägg

Till rätten serverades ett glas Riesling från Alsace (tog tyvärr inte namnet) som var fruktigt, gott och luktade mycket. Jag har under resans gång kommit fram till att det finns en hel del goda vita viner, eftersom jag ”tvingat” mig att beställa ett vitt vin när servisen rekommenderat det.

Efter ägget beställde jag Dovhjort från Roslättsgård. Som serverades med glacerad lök, puyalinser, skinka och portvinsås. Till detta drack jag ett supergott, smakrikt och lent Rioja vin Roda. Köttet var tunt skivat, jag hade hellre sett att det hade varit en enda tjock filébit eftersom jag tycker att det är godare. Linserna tillsammans med syltlök var gott, men såsen tyckte jag var för tunn och smakade mer kalops än portvin.

Dovhjort

Lite ost fick jag också plats med så det blev en ostbricka med Prästost 60 mån, Cabrales, Brie Rocasine med aprikosmarmelad och bröd på frukt och nötter.
Brieosten var supergod, krämig och smakrik. Smakade nästan lite getost. Prästosten var helt ok, men jag föredrar gruyere. Blåmögelosten gick inte hem hos mig, kanske mest för att jag trots allt inte är så förtjust i den sortens ost.

Ost

Betyg:
Ägget: 3
Dovhjort: 3
Ost: 3
Dryck: 5
Inramning: 4
Helhetsinryck: -4
Egentligen skulle helhetsintrycket baserat på kvällens upplevelser endast blivit en trea, men eftersom jag varit några gånger på Atmosfär så vet jag att de kan bättre (det brukar bli full pott), därav det lite högre betyget.

Gud så fint skrivet, tänker ni nu. Så är det ju, precis så! Livet i allmänhet och uppdateringen på den här bloggen inte minst.

Nykomling på listan

Men orden är inte mina, utan Ingela Plings – ur Lotta Engbergs och Triple & Touches munnar i Melodifestivalen 1988. Enligt uppgift är det faktiskt den text som Ingela Pling är allra mest nöjd med av alla sina (tusentals, gissar jag) verk. Hela texten, alltså, inte bara dessa två rader.

I alla fall.

På grund av konkurser, renoveringar och tidsbrist fick vi improvisera fram ett restaurangbesök som samtidigt skulle fungera som födelsedagsfirande för undertecknad. En tisdag. Så trots att vi börjar känna att vi varit lite för Malmöorienterade, blev det Rebell – som inte existerade när Magasinet Skåne utsåg sina favoritkrogar i somras.

Och jag måste erkänna att jag blev väldigt förtjust.

Torkat lammkött med syltad lök

Helt klart rör sig Rebell i samma gäng som Sture, Bastard, Atmosfär, Mrs Brown och till viss del Tempo – med mat som inte är alltför komplicerad, men vällagad. Och med stilsäker men varm inredning som tilltalar den estetikintresserade medelklass som dras till sådana här ställen. På Rebell kör man vitt och ljusgrått (förväntat – ja, snyggt – ja), med schyssta detaljer som papperspåsen med logga som brödet kommer i. Fräscht och stilrent – utan att doppa stortån i det stela och trista.

Maten då? Det var ju en väldig tid det tog att komma till det viktigaste av allt i den här texten. Jorå. Rebell lär jag återvända till. Och som vanligt var jag allra mest förtjust i förrätten.

Efter ett glas födelsedagsbubbel fick jag in en helt ljuvlig anrättning av torkat (skånskt) lammkött, syltad lök, katrinplommon och hackade hasselnötter. Salt, syrligt, sött, mjukt, knaprigt, segt – perfekt balanserat var detta. Vår kypare rekommenderade ett rött vin från Frankrike till (Cuvée Jean Paul Rouge, 2009) som var sjukt gott också. Två tummar i luften och ett glatt leende såhär långt in i middagen.

Halstrad röding

Till varmrätt valde jag för en gångs skull fisk, jag brukar nästan per automatik beställa kött. Men det ska det bli ändring på, tänkte jag. Så halstrad röding på en bädd av svartrot, kokt ägg, lingon, brynt smör och stekta brödbitar bars in, tillsammans med det rekommenderade vita vinet (House Wine White, USA, 2007). Jag tyckte mycket om brödbitarna till fisken och svartrötter är jag väldigt förtjust i helt allmänt, även om de här var aningens smaklösa. Perfekt tillagad fisk med krispigt skinn lyfte det hela, men det fattades lite för toppoäng tyckte jag. Jag vill gärna ha en känsla av att vilja skaka på huvudet och småskratta när jag äter något, som ett tecken på att det är helt sjukt att något kan vara så gott. Så var det inte med den här varmrätten, som alltså var god med inte osannolik.

Ostar med frusen havtorn

Vid det här laget gav resten av sällskapet upp, klappandes sig själva på magen och lätt stönandes efter två finfina rätter. Men finns det ost på menyn så måste man väl beställa det? En tallrik svenska skapelser, bland andra herrgårdsost, prästost, kittost från Vilhelmsdal och en grönmögelost jag faktiskt inte minns ursprunget på hade beströtts med karamelliserad müsli, torkade trattkantareller, smulade pepparkakor och – vilket var den stora höjdaren – frusen havtorn. Hårdostarna var finfina liksom kittosten, men grönmögelosten var lite trist, lite för mycket Kvibille och lite för lite Roquefort för att jag ska gå igång. Det vita dessertvinet (Vouvray Moelleux, Frankrike, 2009) däremot, var helt superbt.

Så. Var besöket på Rebell värt en natt med orolig sömn, övergödd mage och spruckna planer på ett sundare liv? You bet. Jag gillade allt, från service till ljudnivå till inredning till mat och dryck. Kanske var hoppet från Band of Horses till George Michaels Careless whisper i högtalarna lite crazy sådär, men vi låter det passera någorlunda obemärkt förbi.

Grattis till mig på min 33-årsdag – och grattis Rebell till en lysande start.

Vi ses igen!

Betyg:
Torkat (skånskt) lammkött, syltad lök, katrinplommon och hackade hasselnötter: 5-
Halstrad röding på en bädd av svartrot, kokt ägg, lingon, brynt smör och stekta brödbitar: 4
Ostar: 4
Dryck: 3+
Inramning: 4
Helhetsintryck: 4

(besökt 18 januari 2011)

År 2000 var faktiskt ett bra år för mig. Jag läste upp mina gymnasiebetyg så att jag skulle kunna komma in på högskolan. Jag fick mycket bättre självförtroende när jag faktiskt upptäckte att jag inte var så korkad som jag trodde. Jag jobbade extra i en liten kvartersbutik i Laröd och dessutom hittade jag kärlek i min bästa kompis på utbildningen. Nog om mig som 23 åring…det var ju faktiskt 11 år sen….*suck*

Rebells lokal var trevligt med enkel inredning. Ljusgrått trägolv och vita väggar med små bord och bänkar utmed väggarna. Jag tänkte att man nog valt en inredning som inte skulle ta ögonen ifrån maten…

Vi började med ett glas bubbel. Alltid härligt och gott med ett glas bubbel.
Till förrätt åt jag Kjells rökta räkor med skånsk aioli. Till det fick jag ett glas vitt som jag inte alls hade beställt. Servitören sa att jag kunde smaka på vinet och skicka tillbaka det om jag inte ville ha det. Servitören var för övrigt trevlig om än lite förvirrad, kanske var det lite nybörjarnerver? Vinet som jag fick var husets vita vin, men inte speciellt minnesvärt.
Räkorna serverades mycket smart, i en liten papperspåse med restaurangnamnet tyckt på. Räkorna var fantastiskt goda. Lagom rökt smak. Mysigt att få sitta och pilla även om man blir lite kladdig om händerna. Jag tror dock inte att det var färska räkor. Aiolin var pricken över i:et och den skånska senapen förhöjde smaken.

Till huvudrätt beställde jag Rebells signaturrätt, Rebell Ribs med coleslaw på rödkål, aprikoser som serveras med päron och rosmarin.
Ribsen var så pass vällagade att jag kunde skära loss köttet från benen och slippa att äta med fingrarna. Jag äter gärna ribs med fingrarna hemma men inte på restaurang. Jag tyckte att ribsen var lite väl överkryddade med anis. Smaken av anis tog över hela rätten, vilket var lite synd, eftersom jag faktiskt efter ett tag blev trött på smaken. Coleslawn neutraliserade det något och den var fin och krispig. Något som verkligen var överraskande gott var kombinationen päron och rosmarin! Perfekt tillsammans. Till det drack jag ett glas rött som jag inte tyckte gjorde sig speciellt bra till maten. Tyvärr tog jag inte namnen på vinerna.

Jag orkade ingen efterrätt denna kväll och jag är fortfarande irriterad över att jag inte kunde klämma ner en ostbricka eftersom den som Helena beställde (och som hon inte ville dela med mig) verkligen såg fantastisk ut.

Betyg
Förrätt: 4
Huvudrätt: 3
Dryck: 3-
Inramning: 4
Helhetsbetyg: En stark 3:a
På det hela var det en trivsam kväll på Rebell. Trevliga lokaler, trevlig servis och överraskande mat.
Jag går gärna dit där igen när de har blivit lite varmare i kläderna och smakerna kanske har lugnat ner sig en del.

Bakelse på burfångade räkor

Om man tänker ge en restaurang alla chanser att imponera, finns det en förberedelse man helst bör låta bli. Denna lilla detalj är julbord till lunch. Dumt, mycket dumt. 22 sorters sill, sylta, skinka, rökta korvar, Jansson, patéer och pastejer – jag säger våga vägra. Gör inte som jag och kom mätt till middagen på kvällen, okej? Det är inte helt rättvist.

Så. Med detta ur världen: Mrs Brown är stabilt. Vällagat, välinrett, vältänkt. Men det bränner inte riktigt till. Man liksom dör inte för en sekund. Trots sorlet, det öppna köket (som jag älskar) och utmärkt service, känns Mrs Brown mer som en ypperlig kvarterskrog än något man skulle åka långt för att besöka. Mer som Anders Svensson (nej nu är jag elak, vi säger Jonas Thern istället) än som Zlatan. Hög klass, ibland briljans, men sällan spektakulärt.

Oxsvans med buljong från oxe och porter

Nåväl. Två mindre rätter istället för förrätt plus varmrätt var det logiska valet denna kväll, med bakelse på burfångade västkusträkor med fänkål och kryddost som stark öppning. Utmärkt smakkombination med den omedelbara fänkålen mot den mer dröjande kryddosten och fina räkor. Det vita vinet, Minérale + (Montlouis, Loire, Frankrike, 2009), var lite lite mousserande och mycket gott.

Som nästa mindre rätt – ställföreträdande varmrätt – föll valet på oxsvans, glacerad i sötman från brynt lök och buljong från oxe och porter. En vinterrätt, kan man lugnt säga. Mörk som natten, mör och mustig – det här är min typ av mat (eh… också). Jag älskar att titta ner i en djup tallrik och känna det som att man tittar ner i en tjärn, nästan trollskt på något vis. Buljongen åt jag upp med sked i slutet, så god var den.

Ljummen getost från Österlen

Dock: skulle detta varit huvudrätt hade man behövt fler matiga ingredienser. Vinet, Picus Rosso Piceno Poderi Capecci (Marche, Italien, 2007), var mjukt och gott.

Nu fick det väl vara nog, undrar ni oroligt med det där julbordet på näthinnan. Men ack nej. Enträget vandrade vi vidare i menyn och landade vid det här laget på osten, som var ljummen getost från Österlen på stekt bröd, med tunt skivade päron och honung. Smaken av get var nästan försvinnande, vilket är till nackdel för en getostälskare som jag. Dessutom fick det ljumna arrangemanget liksom lite karaktären av smält ost på varm macka, om än med touch av lyx – det var helt okej, men långt ifrån fantastiskt.

Crème brûlée med havtorn

Därmed fick det bli en efterrätt också. Man kan säga att jag har en grundregel: finns det crème brûlée på menyn ska det mycket till för att jag ska låta bli att beställa den. I det här fallet serverades crème brûléen med havtorn – vilket gav en frisk och mycket god syrlighet till sötman och krispigheten (så fulländat redan i sin grundform). Full pott!

Betyg:
Bakelse på burfångade västkusträkor med fänkål och kryddost: 4
Oxsvans, glacerad i sötman från brynt lök och buljong från oxe och porter: 4-
Ljummen getost från Österlen på stekt bröd, med tunt skivade päron och honung: 2+
Crème brûlée med havtorn: 5
Dryck: 4
Inramning: 3+
Helhetsintryck: 4-
Det var inte första gången jag var på Mrs Brown och det lär inte bli den sista. Riktigt vällagat men utan att överraska – in the words of Dr Alban: Det är stabilt.

(besökt 16 december 2010)

Restaurangen är sparsamt inredd i brunt, rött och svart. Små bord som sätts ihop efter behov till fyra eller sexmannabord med svarta Myran stolar. Menyn var sådan så att de flesta rätterna kunde fås som en lite mindre rätt och två eller tre var varmrätter. Vilket var perfekt för mig, även om jag blev väldigt sugen på välhängd skånsk oxe.
Servitrisen var snabb, trevlig och kändes personlig. Var duktig på att rekommendera mat och vin.

Första rätten
Svampsoppa på champinjoner.
Till det, ett glas Etna Bianco Tenuta delle Terre Nerre. Sicilien 2009.
Vinet var fruktigt och svalkande.

Svampsoppa

Svampsoppan hade en fin smak om än lite enkel för mig. Jag hade gärna sett att den hade någon eftersmak av exempelvis tryffelolja eller konjak. Sedan var den också lite tunn i konsistensen.

Räkbakelse

Andra rätten
blev en Bakelse på burfångade västkusträkor med fänkål och kryddost.
Till den drack jag ett fantastiskt gott vitt vin som var lite porlande…eller ”Oh, det var pärlande” som jag sa till servitrisen, Mineral + Montlouise. Loire 2009
Själva bakelsen var supergod. Stora handpillade räkor (där bajssträngen var borttagen – mycket viktigt!!!) Gott med fänkål som gifter sig med räkorna och ostkrämen var en fin kontrast till de övriga mjuka smakerna. Dock måste jag slänga in ett minus för de halvdjupa tallrikarna som gjorde det lite svårt att äta.

Ost!
Varm Getost med honung och tunt skivad päron.

Getost

Det såg fint ut på tallriken, men getosten påminde mer om Hallumiost i konsistensen och det tycker jag blir lite gummiaktigt. Jag gillar bättre getost som smakar lite mer och som blir lite rinnig när den är varm. Tyvärr inget jag skulle beställa igen.

Dessert fick vi också ner.
Creme brulee med havtorn.
Creme brulee har en egen speciell plats i mitt hjärta. Precis som Amelie från Montmarte så älskar jag det lilla krasande ljudet som blir när man knäcker det brända täcket av socker. Havtornen satte piff på det hela.

Mrs Brown är det perfekta stället att slinka in för att dricka ett bättre glas vin och äta en mindre bit mat helt opretentiöst.

Förrätt: 3
Huvudrätt: 4
Ost: 2
Dessert: 5
Vin:5
Service: 4
Helhetsbetyg: En svag 4:a

Numer ser jag Gosford Park. Inget av Robert Altmans största mästerverk, men stämningsfulla miljöer på den engelska landsbygden, tweedrika garderober och fängslande relationer mellan tjänstefolk och privilegierade. Dessutom är Maggie Smith briljant, som vanligt.

Det är lite den känslan – den där regnet alltid smattrar mot rutan – som gör tajmingen till vårt besök på Sofiero en kväll i slutet av oktober helt perfekt. Just när mörkret fallit letar vi oss förvirrade upp mot slottet, lite osäkra på om vi hamnat rätt. Det är tyst, helt tyst. Och mörkt. Helt mörkt. Längre fram ser vi att det lyser i fönstren på vad som i det dunkla kvällsmörkret verkar vara ett stort, pampigt hus, så vi smyger fram och kikar in för att se om det verkligen är det här som är Sofieros Slottsrestaurang. Det är tomt därinne, men det ser ut som ett kök i källarplan. Just som vi försiktigt sträcker handen mot entrédörren öppnas den – och vi välkomnas som kvällens enda gäster av en leende servitris.

(paus för läsaren att dra efter andan. Stod det verkligen kvällens enda gäster? På hela slottet? Shiiit.)

Jag hinner tänka – och being pappas flicka är det sannolikt att detta tänkande sker högljutt – att denna middag endast kan ta två vägar: antingen blir det superbt, speciellt, något jag kommer att minnas resten av mitt liv. Eller också kommer det bli obekvämt och lite tråkigt, med mat som kocken spottat i för att vi med vår bokning tvingat honom att tillbringa timmar på jobbet bara för två personers skull.

Det blir, tack och lov, det första alternativet. Helt fantastiskt. På något sätt blir det aldrig märkligt att vara ensamma i matsalen, utan spännande och drömlikt. Vi föreställer oss att vi bor här på slottet, vi tänker oss att vi är kungliga som man var kunglig innan världskrigen och tittar ut mot alla kaminer och vackra detaljer, mot slitna trägolv som doftar av gångna sekel. Servitrisen berättar om hur (blivande) Oscar II byggde slottet åt sin hustru Sophia och hur (blivande) Gustav VI Adolfs första hustru Margareta anlade den berömda engelska slottsparken – och jag, som är lite smygrojalist, känner ett romantiskt skimmer lägga sig över kvällen.

Potatisblini och bubbel

Dessutom är maten underbar från första stund till sista. I biblioteket, där vi börjar kvällen, får vi varsin potatisblini med Prunierkaviar och ingefära och franskt bubbel (Cuvée Sofiero Slottsrestaurang Crémant d’Alsace). Vi börjar nästan obemärkt prata adelsskånska med rullande r och spetsig mun.

Medan den klassiska musikens stråksektioner virvlar i högtalarna, leds vi så ut till vårt bord – som om mörkret inte fallit fullt så hårt haft en vidunderlig utsikt mot havet. Säger vår servitris (och vi har i detta läge ingen anledning att betvivla hennes ord). Värmefläkten är på och vi börja ana att detta blir en kväll som sannolikt kommer att kvala in i det absoluta toppskiktet när vi till slut summerar vår krogresa genom Skåne.

Ciderkokt hummer

Till förrätt får vi ciderkokt hummer med Osprey- och dillcreme, äpple, linser och hummersky, serverat med ett vitt vin (Riesling Cuvée Albert 2008 Domaine Albert Mann, Alsace, Frankrike) som passar superbt till – vinerna håller genomgående högsta kvalitet under kvällen. De vitlöksdoftande linserna är fantastiska till den mjuka hummersmaken och mitt leende är nu aningen för brett för att det ska anses vara sofistikerat.

Till varmrätt får vi vilt: skånsk hjort med rostad morotscreme, kronärtskocka, rökt potatis och kantareller samt kvitten och kvittensky, och till detta ett rött, smakrikt vin från Australien (Penfolds Bin 389 Cabernet-Shiraz 2002). Jag är nu nära tårar.

Skånsk hjort med rökt potatis

Morotscremen, det perfekt stekta hjortköttet (köttkärlek! alltså), den rökta potatisen som bryter av med en lite oväntat smak som lätt kunnat ta över men aldrig gör det. Och så kantareller då. Kantareller. Gud är god.

Dags för ost. Från Vilhelmsdals gårdsmejeri på Österlen.  Fästmön (ko, kitt), Elsa (get), Stina (get, vitmögel) och Britta (get, vitmögel) bärs in tillsammans med svart knäckebröd (som smakar lite stall, vilket i sammanhanget märkligt nog faktiskt är beröm) och björnbär. Problemet med Vilhelmsdals ostar är enligt min mening att de ofta är för milda, lite för mesiga. Lite så är det här också, även om Fästmön är utmärkt med björnbären och Britta lite kraftigare än övriga.

Ostar från Vilhelmsdal

En stabil osttallrik på det hela taget och jag gillar tanken med att ha svenska, lokala, ostar. Inte helt top notch, men bra.

Vi är nu mätta så att vi nästan spricker, men matglädjen är lite för stor för att inte runda av med efterrätt. Fram dukas en dessert i fyra delar: dels en varm äppelconsommé med vaniljmoln, dels tarte tain, dels kanelbrûlée och dels inkokt paradisäpple med smak av hibiskus. Jag är egentligen ingen efterrättsälskare, men oj vad det här är min grej. Soppan, men smak av kanel, gifter sig mycket kärleksfullt med dessertvinet (Riesling Botrytis 2008 Josef Chromy, Tasmanien, Australien) och blandningen i övriga; något segt, något krispigt, något krämigt, något fast, något varmt, något ljummet, något kallt – det är helt sjukt gott och väldigt genomtänkt.

Äppeldessert

Det är så himla märkligt att vi var själva på Sofiero Slottsrestaurang mitt i den underbara vilt-, svamp- och äpplesäsongen. Mitt i den murriga höstmånaden. Det gav förvisso vårt besök en extra air av mystik, men jag tror inte upplevelsen i stort blivit annorlunda om lokalen varit fullsatt. Maten var fantastisk, servicen mycket god (det krävs känsla för att inte återkomma till enda gästerna alltför ofta) och varje rekommendation mitt i prick.

Det kommer att krävas en hel del av kommande krogar för att överträffa Sofiero, jag kan tänka mig perfekta skaldjur vid ett glittrande hav – möjligen.
Ni förstår, det var en sådan där kväll då man älskar sitt liv.
Mer behöver väl egentligen inte sägas.

Betyg:
Ciderkokt hummer med Osprey- och dillcreme, äpple, linser och hummersky: 5-
Skånsk hjort med rostad morotscreme, kronärtskocka, rökt potatis och kantareller samt kvitten och kvittensky: 5
Ostar från Vilhelmsdal med svart knäckebröd och björnbär: 4-
Fyra sorters äppeldessert: 5
Dryck: 5
Inramning: 4
Helhetsintryck: 5

(besökt 22 oktober 2010)

Väl inne i trädgården var det lika svårt att hitta någon skylt till restaurangen….det fanns visserligen skyltar till både toaletter och trädgårdshandel men det var ju inte riktigt det vi var ute efter. Vi kände oss lite osäkra på om restaurangen verkligen låg i själva slottet men det heter ju Slottsrestaurang så vi gick upp mot slottet och pustade ut när vi såg att där fanns ett restaurangkök i källaren.
Lite bättre skyltat och upplyst hade underlättat!

I dörren möttes vi av en servitris som hälsade oss välkomna och informerade oss om att vi hade hela restaurangen/slottet för oss själva. What!?

Vi blev tillfrågade om vi ville ta en drink i biblioteket och det kunde vi givetvis inte motstå. Vilka underbara lokaler! Tankarna drogs till en Amerikansk julfilm, clubfåtöljer, öppen brasa och mahognyträ, här hade det varit mysigt att samla en stor skara vänner och fira.

En liten aptitretare......

Vi drack ett glas skumpa, Cuvée Sofiero Slottsrestaurang Crémant d’Alsace, och fick en liten aptitretare i form av en Potatisbilini med prunierkaviar, lila morötter, ingefära….super gott!

Middagen blev serverad i ”uterummet” vilket gjorde att det inte kändes så ödsligt med tanke på att det bara var jag och Helena i hela restaurangen. I uterummet fanns 4 bord och hade det inte varit mörk ute så hade vi haft en fantastisk utsikt över sundet.
Servitrisen satte in en värmefläkt till oss så att vi inte skulle frysa.

Förrätt
Ciderkokt hummer med Osprey- och dillcreme, äpple, linser och hummersky samt ett glas Riesling Cuvée Albert 2008 Domaine Albert Mann. Första gången jag åt Hummer…gott! Linser med vitlök, sååå gott!
Bröd: Pecorino och örtcreme liten bulle….sååå god!

Hummer

Huvudrätt
Kvittenglacerad hjort med med rostad morotscreme, kronärtskocka, rökt potatis och kantareller samt kvitten och kvittensky
Köttet var perfekt stekt. Potatisen var rökt, helt underbar smak! Kronärtskocka, morotscreme, små rödlökar och en rödvinssås med kvitten. Jag var nära tårar! Så gott var det.

Kvittengalcerad hjort

Ost
Vi blev serverade fyra sorters ost från Vilhelmsdal
Fästmön: Mjuk ko-ost, fin till björnbär.
Elsa: Blev jag inte speciellt imponerad av…slät smak som en Brie
Stina: Krämig och fin. Inte speciellt god till björnbär
Britta: Luktade nästan lite ammoniak, smaken var nästan en knock-out. Mycket stark. Jag utropade: ”Woohoo, nästan så att linserna trillade ut”. Lite för mycket smak för mig.

Ost

Efterrätt
Kanelbulle- jättegod.
Hibiskusindränkt äpple som nästan smakade te
Dessertvinet Riesling Botrytis 2008 Josef Chromy (Tasmanien, Australien), friskt och sött, supergott.
Servitrisen kom ut och sa ”ni är väldigt tysta, smakar det bra”

På det hela taget var det en fantastisk kväll på Sofiero Slottsrestaurang. Maten var felfri. Lägg dessutom till en underbar miljö och en mycket duktig och kunnig servitris som även kunde svara på våra frågor om Sofieros historia, så blir det full pott från mig.

En klar 5:a helt enkelt!

Efterrätt

Och så kommer man till förfesten och allting dör sakta ut. Det är inget fel på musiken, inget fel på maten, inget fel på sällskapet. Den rätta stämningen vill bara inte infinna sig.

Precis så var vår kväll på Sture.

Oxtartar med löjrom

På papperet var det ett perfekt upplägg: en krog som ändrat inriktning och funnit ny energi, vällagad husmanskost med noga utvalda råvaror. Right up my alley. Ändå var det som att vi aldrig riktigt lyckades lämna fåran där allt är okej men ingenting fantastiskt – däremot sympatiskt. Mer känt alltså som Rick Kruys-fåran.

Till förrätt beställdes en oxtartar med löjrom, syrad lök, örter och rågbröd. Och det var väl inget större fel på den, gudarna ska veta att det krävs ett extremt misslyckande för att jag ska döma ut en tartar. Men löjrom och oxkött…? Nja. För 200 spänn hade jag hoppats på ett lyckligare äktenskap. Det lättare röda vinet, Château d’Arlay Pinot Noir Jura 2005 (Frankrike), var också –jodå, ni gissade rätt – helt okej. Men inte så väldigt mycket mer.

Angusfilé med stenmurklor & potatis-/prästostpuré

Nå, köttåget tuffade i alla fall på. Efter att i ögonvrån ha noterat det upplysta skåpet med hängande djurdelar längst ner i lokalen var det inte utan att viss förväntan byggts upp till varmrätten – och Angusfilén från Friskatorpet (hängmörad fyra veckor) med stekta bönor, rödvinssky, stenmurklor och potatis-/prästostpuré gjorde mig inte besviken, tvärtom. Varmrätten var kvällens höjdpunkt. Köttet smalt som smör i munnen och allt det där. Dessutom var det rekommenderade röda vinet, Dominio de Tares Baltos Bierzo 2006 (Spanien), alldeles utsökt till.

Man kan egentligen undra varför Sture-besöket lämnade en lite avslagen eftersmak i munnen. Lokalen, förutom djurskåpet besmyckad med långa rader cognac- och armagnacflaskor längs väggarna och öar med glas, flaskor och ishinkar mellan borden, gav med sina mörkare träslag och vackra gamla detaljer en varm känsla jag tyckte mycket om. Blir man bara av med en del av de stela representationsborden och fyller platserna lite bättre så att sorlet dränker ens mest pinsamma gapskratt, så blir miljön verkligt välkomnande.
Kanske kunde man också hoppats på kypare vars vinrekommendationer inte behövde ändras i efterhand av hovmästaren – men dels kan vår servitör ha varit ny på jobbet och dels gillade jag att man prestigelöst rättade till misstaget innan det var för sent, så den lilla fadäsen var egentligen inte särskilt avgörande för de delvis sviktande betygen.

Chokladpudding

Efterrätten däremot. En chokladpudding med inkokta körsbär och surgrädde vars smaker tyvärr mest fick mig att minnas min farmor och hennes kylskåp, ständigt utrustat med ett par plastförpackningar Jackie-pudding när vi barnbarn hälsade på. Gott då. Men det har gått några år. Plus dock för dessertvinet vars namn försvunnit ur både minne och anteckningar.

Trots allt är det svårt att ge upp Sture riktigt än. Potentialen finns där. Och förfester ger man inte upp så lätt, misslyckade eller ej (till slut gör man det, men det har nog mer med åldern än visheten att göra). Jag kommer att gå till Sture igen och jag är rätt säker på att det med tiden kommer att bli ett sådant där ställe man rekommenderar till släktingar som går ut och äter bara en gång om året. Jag lär bara inte springa tillbaka.

Också detta kan dock ha med ålder att göra.

Betyg:
Oxtartar med löjrom, syrad lök, örter och rågbröd: 3
Angusfilé från Friskatorpet, stekta bönor, rödvinssky, stenmurklor och potatis-/prästostpuré: 4
Chokladpudding, inkokta körsbär och surgrädde: 2-
Dryck: 4-
Inramning: 4-
Helhetsintryck: 3
Det är små marginaler som skiljer ett mittenlag från ett topplag. Jämnhet, spetskunskap och fingertoppskänsla är avgörande och såhär ganska kort tid efter nyöppningen har Sture inte riktigt de kvaliteterna. Men det kommer. Om bara talangerna får växa till sig.

(besökt 28 september 2010)

Sture

Sture en tisdagskväll såg till en början ut till att bli en ganska så ensam kväll för mig och Helena. Det var bara vi och ett annat par i restaurangen när klockan närmade sig 19:30. Dock fylldes restaurangen ganska så snart av medelålders män, till synes affärsmän uppklädda i kostym. Kanske hänger det gamla klientelet från Vendel at Sturehof kvar på nyöppnade restaurang Sture? Jag vet inte hur mycket som var omgjort i restauranglokalen men visst passade kanske kostymmännen bättre in i omgivningarna än vi som var ganska så ledigt klädda. ”Finrestauranger” i Sverige tenderar att ha väldigt stram och ”less-is-more” inredning i vitt, vilket oftast får mig att känna mig obekväm och stel. Liksom, vågar man asgarva här inne? En sådan känsla infann sig aldrig på Sture. Restauranglokalen är imponerande med ett högt och vackert utsmyckat tak. I delen av restaurangen där vi satt fanns en stor ”dryckeshylla” där servitörerna hämtade vin och annan starkare dryck. I ett stort skåp längre in i lokalen hängde köttstycken till allmän beskådan, vilket absolut inte kändes makabert utan snarare tryggt. Som att, vågar de visa upp köttet så är det nog fasen bra kött. Nog om själva restaurangen.

Får väl säga något om restaurangpersonalen också. Vår manliga servitör verkade nästan lite nervös, kanske var det hans första arbetsvecka? Han rekommenderade oss tyvärr fel viner till maten, men det räddades upp av hovmästarinnan som kom ut och föreslog att vi skulle byta ordning på vinerna. Inte heller kunde servitören rekommendera ”husets bästa maträtt”, utan han ville mer veta vad vi gillade. Detta resulterade givetvis i att jag satt och velade i en kvart om vad jag skulle äta eftersom jag inte fick någon vettig vägledning. Man vill ju inte missa något! Okej, nu maten!

Innan maten drack vi ett glas cava, Cava Castillo d´ Montblanc, Reserva och tuggade lite på deras hemmabakade ekologiska brödet. Fantastiskt god cava! Priset 80:-

Hummerbisque

Förrätt

Hummerbisque med sockersaltad kolja & pumpapuré 155:-

Soppan presenterades mycket trevligt. Pumpapurén och två små bitar kolja låg i den djupa tallriken och vid sidan om fick man själva soppan i en silverkanna. Tyvärr måste jag säga att jag blev besviken. Hummersoppan smakade mest fiskfond. Den var för salt och smakade knappt hummer. Hummersoppa ska vara len. Den blev lite bättre när man rörde ut pumpapurén i resten av soppan. Koljan var lite obehaglig i konsistensen så jag var tacksam över att det endast fanns två små bitar av den….Betyget blir en 2:a

Det vita vinet som jag drack till var gott så det kompenserade i alla fall lite av förrätten.

Huvudrätt

Jag valde mellan långkok och hängmörat kött. Eftersom Sture har specialiserat sig på husmanskost, valde jag därför långkok. Det blev Lammlägg med saltkokt skalpotatis,
bräserad kål & senapscremé för 195:-

Lamlägg

Köttet serverades i en djup tallrik med linser och kål. Potatis, sås och senapscreme serverades vid sidan om. Tyvärr blev jag även besviken här. Till att börja med så var det ganska så svårt att få upp kött, linser och sås på gaffeln från  en djup tallrik. Jag trodde att köttet skulle vara mycket mörare, nästan så att det skulle falla i sönder när man petade på de. Tyvärr tyckte jag att köttet nästan hade konsistensen av kyckling som grillats för länge. Torrt. Det finns ju en anledning till att man kokar visst kött lääääänge. Jag tror dock inte att detta köttet var kokat tillräckligt länge. Lammet smakade inte något speciellt, så det kunde lika gärna ha varit dillkyckling. Betyg: En 2:a

Till detta drack jag ett fantastiskt gott rött vin (Dominio de Tares Baltos Bierzo)! Ett mjukt och lent vin vars smak stannade kvar länge i munhålan.

Efterrätt

Ljummen blåbärspaj med vaniljglass & maräng

Ljummen blåbärs ”paj” med vaniljglass & maräng 85:-

Återigen, superfin presentation. ”Pajen” serverades i en liten glasburk där blåbären låg i botten, lite kaksmulor på det sedan två kulor vaniljglass som toppades av små maränger.

Ledsen att behöva säga det, MEN…..glassen smälte av värmen från blåbären, vilket medförde att allt blev en rinnig sörja istället för en paj. (Fast det var kanske därför som de kallade rätten för ”paj”? ) Med ens såg inte desserten lika aptitlig ut längre och alla smaker blev istället utspädda av smält vaniljglass. De hade vunnit på att servera glassen vid sidan om och de skulle ha gjort ett ”lock” av hemgjord maräng över pajen och gratinerat det i ugn. Då tror jag att desserten kunde ha blivit en fullträff. Betyg: En 2:a

Jag tror att Sture helt måste släppa ”fine dining” tänket och lägga mer hjärta och kärlek i maten än på presentationen. Jag tror att det kommer att bli svårt för dem att konkurrera med krogar som Bastard och Brogatan om de inte börjar laga mat med mer kärlek. Man kommer inte att gå till Sture för att hänga i baren (eftersom där inte finns någon) utan de gäster som hittar dit kommer att gå dit för matens skull. Och då måste den bli bättre.